Konsten att sätta rubrik.

När pressen använder sina rubriker för att skapa opinion, då undra jag vad de håller på med rent ut sagt. För det verkar vara en konst att sätta en rubrik som speglar det som verkligen hänt, och inte det som man VILL skall ha hänt.

Inatt var det ett upplopp i Rinkeby utanför Stockholm. Pressen rapporterar naturligtvis. Men på vilket sätt?

SVT har idiotförklarat hela befolkningen när man meddelar att polisen använder skarp ammunition. Vad är detta? Tror de att polisen går omkring med lösplugg i sina vapen på dagarna? Även deras rubrik andas ”peka-finger-åt-polisen”.

Att olika tidningar har agendor hit och dit kan man ju förstå, beroende på vilken politisk hållning de har. Men att SVT, som skall vara oberoende, har en sådan tydlig vinkling MOT polisens agerande finner jag skrämmande.

Det är ungefär som när SVT (igen) skrev att ”Israel bröt vapenvilan efter att Hamas beskjutit Israel med raketer” som till ex Fnordspotting skrev om. Borde det inte stått ”Hamas bröt vapenvilan genom att beskjuta Israel med raketer, vilket ledde till att Israel försvarade sig”? Eller som nedan, ordet ”terrorister” inom citattecken som att det inte alls är terrorister som attackerar vanliga israeler med knivar helt oprovocerat. Er agenda lyser igenom, SVT!

suo4ecrorxjq4cjl2xjmykpa1vagh9y

Sedan måste man väl ändå titta på orsak och verkan? ”Upprorsmakare kastade sten på polisen, vilka blev tvungna att försvara sig”, hade varit ett mer tidskorrekt förlopp. För innehållet ändras och påverkas genom vilken rubrik du sätter. Du kan sätta tonen med hjälp av din rubrik. Du påverkar vilka glasögon läsaren har redan med hjälp av rubriken. Redan innan man börjat läsa texten kommer man blixtsnabbt ha bildat sig en uppfattning, medvetet eller omedvetet genom att vinkla rubriken.

Detta ansvar måste SVT och andra medier ta. Det håller inte att kalla sig oberoende och ändå vinkla rubriker så att förloppet av händelsen blir felaktigt.

När DN skriver så här

namnlost

så blir jag frågande med vad man menar. Vad är syftet? Borde det stått ”Polis försvarade sig i Rinkeby”? ”Polis attackerad med stenar i Rinkeby” eller ”Maskerade ligisthuliganer startade upplopp i Rinkeby”. Är det inte det som är huvudpoängen i nattens händelser? Att maskerade ligisthuliganer tar sig rätten att attackera delar av samhället? Att plundra? Försöka frita kriminell kompis? Tända eld? Är det inte det som skall ge stora rubriker, inte att polisen måste försvara sig? Det är väl huvudhändelsen som är viktig här?

Om vi på något sätt gemensamt skall försöka vända denna negativa trend som förekommer i Sverige nu, måste vi alla ta vårt ansvar. Det hjälper inte att enbart skönmåla, eller svartmåla det som händer. Medierna har ett stort ansvar, precis som medborgarna. Lägg neutrala rubriker, gärna i tidsmässig korrekt följd. Börja med vad som verkligen hände, och sedan konsekvensen av den.

Då skapas en tydlighet för alla medborgare och vi slipper tankar om dolda agendor och annat som leder till misstro i samhället.

Exempel på bra tidsmässig ordning:

ko
Taget från SVT

Ko blev uppenbarligen galen, gick till attack mot polisman som försökte ta hand om kon, den fick skjutas annars hade den skadat polismannen. Nu dog den trist nog, men för en galen ko kanske det var det bästa alternativet. Korrekt tidsmässig ordning.

Exempel på dålig tidsmässig ordning:

 

yxa.jpeg
Taget från SR

Stopp stopp stopp. Plötsligt skjuter inte bara en polis någon. Vad hände innan? Här är fel ordning. Ger ett skimmer av att en polisens handling är det som är viktigt.

Jo, FÖRST gick mannen till attack mot polisen som försökte ta hand om honom, och för att förhindra att polismannen skulle bli skadad var polisen SEDAN tvungen att oskadliggöra honom. Det som är viktigt här är ju att MANNEN gjorde utfall och polisen försvarade sig. Hade Yxmannen ej gjort utfall, ingen hade blivit skjuten.

Det skulle naturligtvis ha stått: ”Yxman attackerade polis”. PUNKT. DET är händelsen. Att polisen försvarar sig är en naturlig följd av händelsen.

I ett parallellt universum har vi neutrala medier och press. I ett parallellt universal talas det inte om fake news, för där är man öppen och transparent men vad som händer i samhället. I det parallella universumet hade det varit trevligt att vistas en stund. 😉

 

 

 

Annonser

Beredskapspolisen – en väg ut ur krisen?

sarskilda_beredskapspolisen
bilden är tagen från Wikipedia och upphovsmannen är Jlarsson1978 – Eget arbete, CC BY-SA 4.0

 

 

Fram till 2012 fanns det beredskapspoliser i Sverige, när dåvarande regeringen beslutade att lägga ned organisationen. Beredskapspolisen lydde under Rikspolisstyrelsen, men bekostades av MSB mellan 1986 och 2012. Nedläggningen betingades av att man ansåg att fler platser på Polishögskolan skulle borga för fler poliser i landet i framtiden, och att säkerhetsläget i omvärlden och Sverige inte längre påkallade Beredskapspolisens existens. Syftet med Beredskapspolisen var att underlätta för Polismyndighetens uthållighet och förmåga i samband med sådana påfrestningar och kriser i samhället som utgjorde risker för den allmänna säkerheten eller ordningen.

Beredskapspolisen kunde man således sätta in som en extra förstärkning. Det är viktigt att veta att en beredskapspolis inte utförde “det dagliga och vanliga” polisarbetet, utan denne kunde i stället avlasta polisen genom uppdrag såsom bevakning, skydd av befolkningen, avspärrningar, nykterhetskontroller, eftersök av försvunna personer, osv. Man löd under ett ordinarie polisbefäl och hade samma befogenheter och skyldigheter som en ordinarie yrkespolis.

I efterhand kan vi dock se att nedläggningen utifrån ett säkerhets- och trygghetsperspektiv var fel. I dag saknas många poliser, i både yttre tjänst och i utredningsverksamhet. Trafikpolisen har krympt. Säkerheten på våra vägar minskar när kontrollerna upphör, vilket Uppdrag granskning har uppmärksammat. Konsekvensen är naturligtvis att fler människor kan åka omkring onyktra, med felaktiga fordon osv.

Från polisanställda får vi dagligen alarmerande rapporter om hur det står till inom verksamheten.  Många överväger att sluta, väljer att gå i tidig pension eller byter jobb. Åtskilliga har sagt upp sig. Orsakerna är bl.a. organisationsförändringar och dålig förståelse från polisledningens sida för arbetsmiljön, något som bl.a. Sydsvenskan har skrivit om. Många poliser har tagits i anspråk för gränsbevakning som en följd av den nuvarande regeringens asylpolitik. Som en naturlig följd innebär det naturligtvis att färre brott klaras upp. Antalet brott ökar dessutom i takt med befolkningen.

Många talar om en poliskris , förutom vår statsminister, som förnekar en kris i polisorganisationen. Förtroendet för Polisen som myndighet minskar bland befolkningen och det är en negativ utveckling som vi måste vända, och det genast.

Hur skall vi kunna skapa en solid och säker verksamhet som kan prioritera rätt saker? Den allmänna ordningen borde stå högt på listan. Utredningar skall slutföras, brottslingar skall lagföras. Förtroendet för Polismyndigheten måste öka. Poliser måste kunna utföra sina arbetsuppgifter med mer resurser och kompetens. Poliser bör återföras till kvalificerade uppgifter från arbetsuppgifter som kan skötas av andra yrkeskategorier.

Gränsbevakningen, återställande av trygghet i utsatta områden och  trafikövervakning skulle exempelvis kunna skötas av Beredskapspolisen. Ett återinförande av denna organisation skulle kunna vara en viktig pusselbit i återställandet av tryggheten i vårt land. I dagsläget måste vi använda ett nytt tankesätt; – våga se nya möjligheter med att använda en funktion som man en gång lade ner p.g.a. dålig planering och bristande förståelse för omvärldens påverkan på vår interna säkerhetspolitik. Men varför kan man inte använda Försvarsmaktens personal till sådana saker, undrar kanske du. Att utnyttja Försvarsmakten till gränskontroller och allmän ordning ger dock fel signal; – det som krävs är den myndighet som har våldsmonopolet idag, Polismyndigheten. Försvarsmakten har dessutom en helt annan huvuduppgift: – att försvara våra gränser i händelse av kränkning av annan makt. Man talar ibland om att Hemvärnet skall kunna sättas in vid stora händelser som eftersök, katastrofer osv. En del har till och med gått så långt att man anser att Hemvärnet skulle kunna utföra gränskontroller. Hemvärnet, som är en del av Försvarsmakten, har emellertid inte den utbildning som krävs för att kunna evakuera vid stor kris, utföra gränskontroller osv. Dessutom är Hemvärnet och Försvarsmakten utbildade i strid och kommer att tas i anspråk för detta händelse av förhöjt säkerhetshot mot Sverige.  Hemvärnet och Försvarsmaktens stamanställda personal får heller inte utföra de uppgifter som en del föreslår, men som Beredskapspolisen kan göra med sin utbildning och erfarenhet. Vi behöver en stark och solid organisation för våra interna angelägenheter. Återigen handlar det om att avlasta Polisen, så att den kan utföra sitt huvuduppdrag.

Att återaktivera denna nationella polisreserv kan ske med kort varsel. Det finns en organisation som i stort sett står i stand-by i väntan på ett besked från regeringen, enligt Beredskapspolisföreningen.

Utnyttja denna förmåga! Skapa den trygghet som medborgarna behöver. Det är värt att försvara.

 

Denna text har också publicerats på Medborgerlig Samlings Blogg: MED-Bloggen  2017-01-30

Vapendirektivet och totalförsvaret

varnkraft
Här kan man hitta fina beredskapsaffischer

 

 

 

Förbjud civila flygplan då de kan användas till terroristaktioner. Förbjud privatägda bilar då de kan stjälas och användas i brottslig verksamhet. Förbjud privat datorägande då dessa kan stjälas och användas till IT-brottslighet. Ja, ni hör själva hur dumt det låter. Men så vill regeringen göra med de legala vapen som tillhör jägare och sportskyttar.

Som ni läst om i en tidigare debattartikel från Medborgerlig Samling (här)  och som jag har skrivit om här , protesterar vi tydligt mot det förslag till vapendirektiv som föreligger från regeringen. För att göra en lång historia kort: en utredning är gjord med syfte att minska de olagliga vapen som florerar och som används i kriminellt- och terroristsyfte genom att förbjuda legala vapen som enligt undersökningar och statistik inte används i dessa sammanhang. Låter det knasigt? Ja, det är det också.

Detta vapendirektiv har föregåtts av en remissrunda, där enbart ett fåtal parter inte har något att invända. De flesta har dock invändningar mot det. Den instans som är mest positiv till förslaget är Polismyndigheten, men det är kanske inte så konstigt då upphovsmannen till förslaget är samma person som också säger ja på Polismyndigheten. Man kan ju inte säga nej till sitt egenkomponerade förslag, det förstår ju vem som helst. Att sitta på två stolar verkar dock vara ok.

Försvarsmakten har dock sagt klart nej till vapendirektivet. Som skäl till detta anges bland annat att de förslagna ändringarna skulle innebära men för totalförsvaret och för förbandens krigsduglighet.

För egen del anser jag att det skulle räcka med denna enda mening för att helt skrota vapendirektivet. Försvarsmakten anser också att man också måste utreda konsekvenser för försvarsförmågan innan ett beslut fattas.

Att försvarsmakten behöver, i samarbete med civila skytteorganisationer, utveckla och öva både sin fasta och frivilliga personal är ställt utom allt tvivel. Genom övning, tävling och träning i vapenhantering så kan vi öka vår försvarsförmåga. Det är självklart att en slimmad organisation som Försvarsmakten är idag behöver möjlighet att civilt låta sina skyttar få öva för att därigenom öka sin förmåga. Att få lov att legalt inneha både halv- och helautomatiska vapen innebär idag redan en strikt kontroll och behöver inte förändras.

En tanke som väcks hos mig i samband med att Försvarsmakten menar på att försvarsförmågan och krigsdugligheten riskerar sänkas är om det någonstans finns någon som har ett motiv till att det så skall ske. När jag läser Mot väpnad Konflikt IV av Johan Wiktorin så funderar jag ännu en gång.

”En av de åtgärder som EU vill införa är ett förbud mot halvautomatiska vapen för jakt- och sportskyttar som om det var dessa som var problemet. Här finns det skäl att påminna om den före detta KGB-agenten Jurij Bezmenov som turnerade runt i USA efter sitt avhopp och berättade om ryska destabiliseringsstrategier. Där ingick att skapa en sådan situation hos motståndaren, där myndigheterna skulle vara slappa mot illegala vapen samtidigt som man konfiskerade de legala vapnen i samhället.”

Detta är precis vad som sker just nu. Vi har ett stort inflöde och rörlighet av illegala Balkanvapen, medan man vill slå hårt mot legala, redan kontrollerade vapen. Hur kommer det sig? Jag måste ställa frågan. Att det är en del i ett hybridkrig är väl ställt utom allt rimligt tvivel. Ett hybridkrig kombinerar destabiliseringsåtgärder och militär närvaro, ekonomisk press, utpressning, cyberattacker och olika påverkanskampanjer. Det kan vara en förberedelse inför väpnat övertagande och man kan inte heller säga med säkerhet vem som ligger bakom.  Ni kan gärna läsa mer här i en utmärkt skrift från FOI. Första hjälpen i civilt försvar – FOI

Vem skulle vinna på en destabilisering gällande vapenhantering i EU och Sverige? Hur påverkas vårt totalförsvar om försvarsförmågan minskas?

Genom att totalförsvaret är balanserat på två ben, varav det civila försvaret är det ena och det militära det andra, så kommer naturligtvis hela totalförsvaret att halta om det ena minskar sin förmåga.

Om vi försöker se det från ett helikopterperspektiv vem skulle då vinna på om vapendirektivet gick igenom? Och skulle vi tolerera det? Det är dags att vi ser det från ett större perspektiv, the big picture.  Vad säger den oss? Vågar vi se allvaret?

Vi måste slåss FÖR patientsäkerheten – inte MOT konfessionella inslag

Läste en nyhet (här) om en kvinna som läser till tandläkare och som vägrar ha på sig kortärmat då det strider mot hennes religion.

Att olika konfessionella inslag  ibland strider mot de riktlinjer och regler som finns inom hälso- och sjukvården kommer vi få se mer och mer av, tror jag.

I vårdhandboken, som utges alla Sveriges samtliga landsting och regioner, finns det klart beskrivet om vårdhygien och de insatser som vi alla behöver göra för att minska de vårdrelaterade infektionerna som tyvärr ökar över hela världen, och även i Sverige. Därför finns det olika slags riktlinjer om hur man skall klä sig, hur man tvättar och desinficerar sina händer och underarmar, hur städning i vårdlokaler skall gå till osv. För oss som jobbar inom vården är det en självklarhet att detta är de riktlinjer som gäller. Fel kläder kan vara ett hot mot patientsäkerheten. 

I Sverige har vi just lägre antal vårdskador i form av vårdrelaterade infektioner, dvs sådana infektioner som patienter ådrar sig under ett vårdtillfälle, än övriga världen. Sådana  infektioner handlar om att vårdpersonal kanske har slarvat när det gäller handhygien, rätt typer av förband, klädsel eller annat. Vi har lägre andel sådana för att vi just håller hårt på rutiner gällande detta.

Jag minns när jag praktiserade på ett sjukhus i Ottawa, Kanada. Där hade de heltäckningsmatta inne på avdelningarna, och i vårdrummen. Tänk er själva hur mycket smittämnen som kunde rymmas i dessa mattor som man sedan dammsög…..Nu har det blivit bättre där med, men det är en orsak till varför det r viktigt att hålla på dessa rutiner. för den som söker vård, skall inte riskera att bli sjuk AV vården vi får.

Tillbaka till klädreglerna vilket du för övrigt kan läsa om här. När jag arbetade som vårdlärare på gymnasiet hade vi olika elever från olika delar av världen. Det var en härlig blandning och vi lärde oss mycket om och av varandra. Jag hade dock en ung tjej som gärna hänvisade till sin religion när det kom till uppgifter som hon inte ansåg sig kunna utföra. Det kunde vara att ha just kortärmat, eller att när hon skulle mata en patient så ville hon inte göra det om det var fläsk i maten. Då vägrade hon mata patienten, och hon ville heller inte servera en folköl till maten till gubbarna på äldreboendet.

Vad kunde vi göra? Hon var oresonlig. Vi bjöd in hennes Imam och diskuterade detta med honom. Han var mycket klok och förstående, då han också insåg att det samhälle som vi lever i innebär att vi inte alltid har samma tro. Han talade sedan henne till rätta. Hennes religiösa övertygelse kunde inte gå före den person han utbildade sig till att ta hand om, annars skulle hon välja ett annat yrke, menade han. Hon var ej så nöjd med detta besked, men gjorde som hon blev tillsagd. Det viktigaste var att hon tillslut förstod att när det gällde klädreglerna så är dessa till för att förhindra smitta. Inte bara på det sätt att jag som vårdpersonal skall slippa få en smitta, utan att vi inte skall föra med oss smitta till patienten. Den aspekten missar man ofta. Det finns ju två sätt att se det.

Och när tandläkarstudenten i exemplet ovan menar att ”(hon)….ville istället sätta på sig ett slags lösa ärmar som skydd som används en gång och sedan slängs bort, för att slippa risken för smitta.” så har man enligt min tolkning helt glömt av att smitta sprids TILL patienterna och kanske inte så ofta FRÅN. Vad skulle fastnat i dessa lösärmar?

När vi låter våra konfessionella övertygelser bli mera ”värda” patientsäkerheten så har vi hamnat snett. Jag menar att det viktiga nu är att inte jaga konfessionella inslag – utan att istället vända det till att handla om patientsäkerhet. Vi kan diskutera olika kulturers påverkan på vår vård, och hur alla kan bemöta detta på bästa sätt (se här) genom att diskutera förväntningar på vårdpersonal  men när det gäller klädregler så är det jag nu som är oresonlig! Religionsfriheten kan inte få ta överhanden över patientsäkerheten.

Är det då så att den som har bekymmer att kombinera sin religion eller övertygelse (vilken det nu än är, jmf en barnmorska som inte vill utföra aborter) med ett yrke som innebär att ge avkall på vissa personliga krav, kanske skall välja ett annat yrke?

För jag vill i alla fall inte vårdas av någon som anser att den personliga övertygelsen står högre än min säkerhet som patient och min rätt att slippa risker/skador i vården. Då vill jag kunna välja bort den vårdgivaren. Det måste ju vara OK då. Eller?

Så jag anser att vi måste kunna slåss FÖR en ökad patientsäkerhet – oavsett om det innebär att konfessionella inslag osv olika slag måste stå tillbaka. De skall stå tillbaka – inte för att de just är konfessionella inslag  utan för att de äventyrar patientsäkerheten.

koli-bacteria-123081_960_720

Här har vi lite E-koli. Om den hamnar fel på fel ställe i kroppen så kan den orsaka svåra infektioner.

 

Saker som jag funderar på ibland: del 1 Sverigedemokrater och ursprung.

Saker som man kan fundera på: Många personer knutna till SD framstår som antisemiter i mångt och mycket. Det finns ofta uttalanden som fångats i anonyma forum eller filmer där man som SD-företrädare raljerar över ”judeskämt” osv. Det senaste exemplet är till exempel Oscar Sjöstedt som gillar nazistskämt om judar (här). Andra framstående SD-politiker brukar dra till med att judar styr världsordningen (här) eller att det är ok med judar så länge som det inte finns för många (här). Jag skulle kunna rabbla upp många många mer exempel.

Både Paula Bieler och Kent Ekeroth som är Sverigedemokrater och tämligen framstående sådana, är av judisk härkomst och är alltså med i ett parti som uppenbarligen har bekymmer med att tolerera andra religioner än den kristna. I min värld så har jag svårt att förstå detta. Att delta i ett parti som uttrycker hat mot det ursprung som man själv har rimmar inte riktigt väl.

Vad är det då som gör att man vill delta i ett sådant parti som innehyser medlemmar som uttrycker sig på ovan negativa sätt om personer med annat ursprung, och främst personer med annan religion. Mår man bra? Känns det OK? Står man upp för det? Det borde vara svårt att vara av dels judisk OCH utländsk härkomst och ändå vara delaktiga i SD:s politik.

Påverkas man in i själen av påhopp på ens etnicitet eller religiösa tillhörighet? Säkerligen. För sådana saker kan vi ju faktiskt inte påverka. Det är ju som det är. Vi föds in i ett sammanhang som vi inte kan påverka som människa. Det är först i vuxen ålder som man till exempel  kan byta religion, men du kan aldrig förändra var du är född. Jag är född i Kungälv, det kan inte jag ändra. Inte mitt ”fel” liksom. Om jag varit född i Borås eller Krakow hade jag heller inte kunnat påverka det. Det är som det är.

Däremot hade jag kanske inte sökt mig till sällskap och människor som har bekymmer och åsikter om mitt ursprung. Även om jag skulle blunda för deras uttalanden så säger det något om det sällskap som de tillhör. Det är legitimt att uttala sig på detta sätt. Och eftersom det är legitimt att uttala sig på detta sätt, så är det också ok att ge sig på sina egna medlemmar i sällskapet. Hur känns det då att vara medlem i ett sådant sällskap? Känner man sig delaktig, hemma, värd att delta?

Nå, sådant kan jag fundera på ibland. Ibland tror jag andra skulle kunna fundera på samma fråga. Vi kan ju faktiskt inte styra vårt ursprung. Vi kan inte styra vad andra skall tycka om oss, men vi kan styra vilket sällskap vi rör oss i. I det jag väljer skall jag vara accepterad för den jag är. För min egen skull.

 

 

vapendirektivet och verkligheten.

 

img_1332
Jag övar på ett halvautomatiskt hagelgevär

Jag läser för att ta jägarexamen under 6 månaders tid. Det är av flera olika grunder. Dels vill jag lära mig mera om djur och natur. Få chansen att få sitta en tidig gryning och spana ut över skogen, i tyst förväntan att få se ett djur på nära håll.

En annan anledning är att jag gillar skytte. Jag skjuter både pistol, revolver, AK4 samt hagel. Min favorit är revolver, men hagelbock är på uppseglande som favorit. Det jag gillar där är sporten, sportskyttet. Att träna och bli bättre. Utmana mig själv.

Så intresserar jag mig mer och mer för det sk vapendirektivet. EU-kommisionen har drivit fram ett förslag om skärpta vapenlagar utifrån händelserna i Paris 2015.  Och fine, jag kan förstå att en del anser att vapenlagar bör skärpas. Kriminella människor skall naturligtvis inte få tillgång till vapen, men det är främst de insmugglade olagliga vapnen som är problemet. Inte de laglydiga jägarnas, sportskyttarna eller vapenhandlarna.

Det är de människor som inte skall ens HA vapen som är problemet. Det är i deras händer som vapnet förvandlas till tragiskt statistik, och de som skall sättas åt.

Uppdraget att göra ett lagförslag var tydlig från riksdagen; det skulle inte bli särskilt betungande för enskilda individer, man förkastade redan då medicinska tester och tidsbegränsade licenser. Peter Thorsell på Polismyndighetens avdelning för vapenfrågor blev nedskickad till Bryssel på direkt förfrågan av Nils Hänninger, chefsjurist på JD, för att vara behjälplig i lagförslagets utformning. Thorsell har alltså varit delaktig i framtagandet av förslaget. Thorsell har tidigare utmärkt sig genom att närt ett hat framför allt mot sportskyttar, han har tidigare skrivit debattartiklar om att halvautomatiska vapen skall förbjudas för civilt innehav. Man kan ju anse att en mer oberoende röst skulle fått deltaga i framtagandet av ett förslag. Att ha en tydlig antipati mot vapensport osv (här kan man läsa lite om det) borde innebära en begränsning i förmågan att bedöma objektivt vad som passande. Kan man kalla det för tjänstemannaaktivism? Förslaget grundar sig i den  sk Dorisutredningen som redan då blev förkastad av alliansregeringen 2013 men som alltjämt lever kvar i det nya förslaget.

Sedan lämnades ut förslaget på remiss av Ygeman. Om vi tittar nämre på remissvaren så finner vi dock något intressant. Polismyndigheten har naturligtvis yttrat sig i frågan. Man är där positiv till förslaget, och den som är positiv till förslaget är Peter Thorsell.  Han har således varit direkt inblandad i vapendirektivet genom att skriva remissvaret OCH förslaget.  Ett förslag som innebär medicinska tester, tidsbegränsade licenser och en tung belastning för enskilda individer (det som riksdagen uttryckligen ansåg icke skulle förekomma). Att utvärdera sig själv på detta sätt är enligt mig oproffesionellt och djupt oetiskt.

Ca 40 remissinstanser tyckte till om det i Sverige. Ca 38 av dessa instanser säger nej, eller att det är en dålig ide. Till och med BRÅ säger att syftet med förslaget kommer inte att nås, att man inte kommer komma åt de olagliga vapnen med det förslaget som ligger. De enda som kommer drabbas är just våra jägare, sportskyttar och näringsidkare i form av vapenhandlare, som inte kommer få ha tillgång till sina vapen. Att till och med Försvarmaktens remissvar visar på en sänkning i totalförsvarets förmåga om förslaget går igenom borde vara skäl nog att ta tillbaka förslaget. Försvarsmaktens remissvar undanhölls dessutom av Ygeman när han presenterade förslaget till EU-nämnden. Varför?

Det finns således många bottnar i hela den här historien. Många lösa trådar, frågetecken och man kan gärna diskutera hur det kommer sig att man väljer att gå den här vägen.

Det man måste göra är att nå de olagliga vapnen på annat sätt. Är det av okunskap om de sätt som illegala vapen smugglas in i Sverige som till exempel Balkanvapnen? Statistiken från BRÅ visar på att det är mycket sällan legala vapen stjäls och används i kriminell verksamhet, utan statistiken säger klart och tydligt att det är i princip uteslutande illegala Balkanvapen eller dåligt reaktiverade insmugglade vapen som används i illegal verksamhet. Direktivet som styr deaktivering från 2008 (hittas här) borde istället genomföras av samtliga EU-länder så hade terroristerna i attacken mot Charlie Hedbo inte kunnat återaktivera vapnen.

Att få målskjutningslicens  för ett halvautomatiskt gevär kan  ta åratal, medan man kan ta jägarexamen på en helg och sedan köpa sig en lika kraftfull halvauto. Det är kanske där man skall sätta in åtgärder, om det är de vapen som används i kriminella sammanhang. Men det är det inte. Det är inte lagliga vapen som används i brott. Det är inte de laglydiga som skall straffas. Det är de som utför brott och är kriminella.Det är de illegala vapnen som skall stoppas från att komma in i vårt land.

Vapendirektivet är en säkerhetscharad som även om den varit tillämpad innan Parisdåden skulle haft noll verkan. För det handlar inte om legala vapen. istället för att få till en effektiv lagstiftning som skulle kunna stoppa illegala vapens väg genom Europa har man utgått från sin personliga övertygelse om att INGEN skall ha vapen.

I en drömvärld fungerar det kanske så. Men vi lever i verkligheten. Och i verkligheten smugglas det in fler och fler vapen till Sverige. Vem stoppar dessa?

 

 

Feminist – javisst? 

Alltså, är det så enkelt nu för tiden att säga att man är feminist? De som automatiskt svarar ett rungande ja på den frågan tror jag tyvärr tillhör (#inteallamän !) den kategori som deltagit i processen till att resten säger nej.

Hur kom vi hit? Hur kommer det sig att vi förflyttat oss från att kunna säga ett självklart ja på frågan till att också lägga till ett ”men inte en sån feminist”. Alltså en av de som konstant skriver ner männen, hatar män och allt vad de står för. De som vill sätta män i omskolningsläger, kvotera in det kvinnliga könet och alltid, i alla frågor, hänvisar till patriarkala strukturer oavsett vad det handlar om.

Någon tycker kanske att jag inte vet bättre. Någon med högskolepoäng i genusvetenskap som dricker sitt genuscertifierade kaffe som är bryggt i en feministisk anda. För det är när vi plötsligt ska lägga till dessa ord som kan upplevas som hittepå-ord som det tappar sin betydelse.

Nå, nu till kärnfrågan. Om man jämför ordet feminist idag och för några år sedan så upplever jag att det ändrat form. För mig stod feminist för någon som ville ha jämlikhet mellan könen. Alltså, kvinnor och män ska ha lika mycket betalt utifrån samma kompetens och erfarenhet. Likadana rättigheter och skyldigheter. Ingen skillnad liksom. Ville en tjej göra lumpen, ja då gjorde hon det. Ville en kille arbeta som förskolelärare, ja då gjorde han det.

Sedan hände nåt konstigt. Patriarkatet, den världsomspännande strukturen skulle krossas. Kvinnan skulle ses som överlägsen. Männen skulle krossas. Och hur det går ihop med den ursprungliga tanken på lika kön vet jag inte. Men det gällde inte längre i alla fall. Män var djur. Vandrande dildos. Utan djupare känslor och djup drev de omkring som som våldsamma bestar som skulle sätta tänderna, och könet,  i allt som kom i dess väg.

Jag fattar verkligen att män reagerar på detta. Och kvinnor med förståndet kvar. För det är inte vettigt. Det skapas också någon sorts elit av kvinnor (och några män) som säger sig ha rätten på sin sida att avgöra vad andra Kvinnor ska, eller inte ska tycka om män. Man börjar prata genus. Och vet ni, det är ok. Det är bra att vi gör oss påminda om att tjejer kan faktiskt bli militärer, och killar bli förskolelärare utan att det är konstigt.

Jag vill hellre se mig som ”jämställdist”. Jag anser således lika lön – för lika arbete. Lika arbete fast med olika kön. För vi har olika kön. Vi är icke LIKA. Det är vad jag försöker lära mina barn. Mina pojkar får lära sig att ingen är bättre än nån annan. Ingen är sämre än nån annan. Ett nej är ett nej. Man skall respektera andras åsikter och vara artig. Det är grundläggande hövlighet som vi behöver mot varandra. Män som kvinnor.

 

Kan det räcka?